Vi tar sikte på riorna längs Galiciens Atlantkust

2020-11-12 -- 2020-11-19 (Spanien, del 4, Distans: 55,5)

I detta blogginlägget lämnar vi storstan A Coruña för Atlantkustens rior

Vi hade trevligt resesällskap av delfiner i en halvtimme och så hade vi trott att vi skulle ha något sånär bra vind men det blev bara 2 timmars segling på hela sträckan på 53,5 NM. Resten för motor i motvind och krabbig sjö. När vi närmade oss Camariñas säger Alf

att han ser en spricka i targabågen. Han binder ihop det så gott han kan med tampar och spännband. Vi vill inte riskera att förlora solpaneler och dinge. Vi får titta närmare på det senare för nu måste vi hålla utskik efter fiskeredskap. Jag står i fören på utkik och pekar ut bojar till höger och vänster. Vid en viss boj beslutar vi oss runda höger om den, men när vi närmar oss så ser jag massor med små puckar på rad med 1,5 meters mellanrum, jag signalerar till Alf och han vänder 180 grader. Vi får ta vänster om bojen istället. När vi tittar bakom oss så ser vi en boj längre bort, alltså höll vi på att köra rakt in i ett ytflytande nät! Inga flaggor här inte!

Vi körde in i Ria de Camariñas och ankrade utanför Camarinas by. Det var lugnare där än utanför Muxia som ligger närmare inloppet av rian. Det skall bli uppåt 20 grader och sol denna fredag så planen är att utforska en liten by uppför floden, Ponte do Porto efter vi tittat närmare på sprickan i targabågen.... Ändrade planer; det var för mycket vågor för att ta dingen uppför floden så det skjuter vi upp till morgondagen.

När vi kastade ankar så upptäckte vi även att det fattas 2 brädbitar i peken... Då peken är helt ny, vi monterade den i Åhus i juli innan vi stack så det blir bara att kontakta återförsäljaren och höra vad de har att säga om ersättning.

På natten blåste det mellan 25-30 knop, vi sov inte mycket. Vi höll oss på båten hela dagen och det fortsatte även lördag natt, men då satte ankarlarmet igång vid 02.00. Det var "bara" gps:en som ballade ur i paddan, men det är inget roligt att i mörkret undra om man draggar eller inte. Alf gick upp och lossade snubbern ifall vi skulle behöva ta upp ankaret och dra in till hamn. Vi sov inte mycket den natten heller. Det är svårt att se på fotona nedan hur det gungade där till ankars under dagen. Det kommer säkert med på film i ett YouTube-klipp senare :).

Vinden lugnade sig vid 08.00 och vi, helt färdiga av nattens övningar sov till 12.00. Efter brunch gav vi oss ut på äventyret som vi hade tänkt göra när vi kom in första dagen, att besöka en by uppför floden. Vi kom iväg lite tidigare än vi tänkt och det var fortfarande lågvatten och lite väl grunt med brytande vågor från dyningarna. Vi vände och körde bort mot Camariñas hamn och kollade in den, vi kunde dock inte lägga till då det var låsta portar ut till alla bryggor. Vi upptäckte också att marinan inte var så mysig. Vi återvände till flodmynningen en timme senare för att testa att köra uppför floden igen...

Det kom fortfarande in dyningar och brytande vågor. För att inte stöta i botten med propellern på utombordaren så saktade vi in för att justera upp motorn och kom lite för långt in i området med brytande vågor. Vi hade sidan mot vågorna och satt antagligen både på samma sida för ett, tu, tre så vältes vi upponer med dingen av en brytande våg. ALLT åkte ur men lyckligtvis hade vi våra grejor samlade någotsånär, i dry bag och en ryggsäck (våra sopor som vi tänkte slänga väl i land). Mina hoppiland-badskor och Goprokameran var lösa men jag kastade mig över dem och fick tag i allt som var på väg att flyta iväg.

Dyningarna och vågorna fortsatte men här var grunt och vi nådde botten. Genomblöta och med en varsin kallsup innanför västen kunde vi föra dingen bort där det var ännu grundare, där vi lyckades vända rätt på dingen med motor och allt!

Vi fortsatte föra dingen mot en strand där vi likt Robinson Crusoe kravlade oss upp på en öde ö..... nä, ön var nog inte öde, men vi kravlade oss upp i alla fall och tog av oss våra genomblöta kläder för att torka upp lite grann. Vi väntade på att vattnet skulle bli tillräckligt djupt och vågorna lugna sig för att ta oss tillbaka till Taipan med svansen mellan benen. Motorn gick inte igång så klart.. Utombordare gillar inte saltvatten.... Det var bara att ro tillbaka till TaiPan. Det var strömt den första biten, men väl förbi udden så gick det lättare. Det blev en rejäl workout och vi turades om att ro. Väl tillbaka till Taipan lyfte vi utombordare, dinge och oss själva och DROG från ankringen till Muxia Marina 2 NM bort.

I Marinan i Muxia meckade Alf med motorn, rengjorde, sköljde och mekade isär utombordaren.

Nästa dag tvättade vi kläder och hämtade oss från äventyret. Vi träffade danskarna Anne och Arne på Nirwana och snackade med dem. Vi bestämde oss för att gå ut och äta tillsammans på kvällen nästa dag.

Det blev två oljebyten på utombordaren, fotosafari i land och skydd från ett nytt oväder med starka vindar som drog över efter ytterligare någon dag i Muxia. Det var en väldigt trevlig och tillmötesgående hamnpersonal som även skötte Gulf-macken. Vi behövde hjälp med att svetsa vår targabåge där vi hade fått en spricka samt förstärka den på ytterligare fyra punkter. Hamnpersonalen fixade fram en svetsare som kom efter 1 timme efter vi frågat om hjälp. Svetsaren kunde dock ingen engelska. Resultatet blev inte det snyggaste men nu känns det i alla fall stadigare.

Vi släppte ytterligare ett avsnitt av våra äventyr på YouTube, Avsnitt 19 då vi seglar i Frankrike. (Vi är några månader efter i YouTube-världen, ännu mer än här i blogg-världen :) ). Wifin var bra i hamnen men inte när det gällde att ladda upp filmen. Datorn var igång hela dagen OCH natten för att få iväg avsnittet till 100%. Det är sånt vi numera får vänja oss vid. Vi åt med danskarna från grannbåten Nirwana på Restaurang Alemana, där vi avnjöt våra första Zamburiñas plancha och Navajas plancha, långa snäckor och platta snäckor och ett gott vin som danskarna beställde in därtill! Det var utegångsförbud (pga nya Covid restriktioner) efter 23.00 så vi smög hem strax därefter.

Nästa dag klättrade vi till Miradoiro do Corpiño där man fick en otroligt vacker utsikt över Muxia och även Costa da Morte (Dödens kust) som denna kusten heter. I Muxia finns helgedomen av Virxe de Barca. Muxia är en av de två absoluta slutdestinationerna, "slutet efter målet", efter man vandrat pilgrimsvandringen el Camino de Santiago. Och om Covid tillåter så kommer i alla fall en av oss, (Jessica) att åka till Santiago de Compostella med buss eller tåg innan vi lämnar Galicien.

Vi tillbringade 4 nätter i marinan i Muxia för 690 kr (12 meter, lågsäsongspris November).